|
Nilsåke Johansson. |
Pappa Emil skrev i familjebibeln.
1916 den 20 febr föddes sonen Nilsåke vid örebro privata förlossningshem.
1918 den 21 okt. intogs Nilsåke på Lasarettet i örebro och opererades i benen, utskrevs den 14/12 1918. Fick Spanska sjukan d. 25 nov. och som svit av densamma barnförlamning i underkroppen.
1919 d. 3 nov. intogs Nilsåke på vanföreanstalten i Stockholm
1920 d. 3 maj utskrefs Nils åke från Vanföreanstalten (ej botad)
Nilsåke blev svårt handikappad för resten av livet. Hans tillväxt påverkades, ben och fötter i synnerhet. Men han överlevde alla jämnåriga vänner och bekanta. Han var en kämpe långt från sportens arenor.
Till Eugeniahemmet
När jag var tre år togs jag in på Eugeniahemmet, berättar Nilsåke. Vi fick en religiös uppfostran, ofta av lekmän som inte kunde sin sak.
På den tiden tyckte jag att maten inte var så bra. Men nu efteråt förstår jag att stiftelsen levde under knapphetens stjärna. Banankompaniet skänkte oss barn transportskadade, mörka bananer.
Jag gick i skola på Eugeniahemmet i sex år, 1924 till 1930. Skolundervisningen var bra, vi fick lära oss mycket. Vi var 14-15 elever i varje klass och vi läste de på den tiden vanliga ämnena, historia, geografi, kristendomskunskap, svenska språket och räkning. Vi hade slöjd och gymnastik, så gott det gick med våra handikapp. Vi spelade fotboll. Jag som gick på kryckor sprätte iväg bollen med kryckan. På vintern fick vi åka kälke, jag stakade mig fram med stavar.
Utflykterna var högtidsstunder. På sommaren till Hagaparkens stora ytor och till Brunnsviken. Jag hade kryckor av trämed två handtag och upptill kunde jag stödja mig
under armarna. Senare var de gjorda av lättmetall. Det dröjde till 1968 innan jag började använda rullstol.
En gång om året fick jag besök
Hur var det med kontakterna med hemmet och barnen i östansjö, undrade jag. Nilsåke fick aldrig göra något besök hemma i östansjö. Men en gång om året fick pappa Emil tre dagar på sig att besöka sin son. Men hur mycket gemenskap och förståelse skapade dessa besök? Emil var, som många pappor på den tiden, en barsk person, en gång tog han Nilsåkes bok Greven av Monte Cristo av Alexander Dumas, slet sönder den och sa, ”sånt ska du inte läsa”.
I tonåren
När jag var klar med ”folkskolan”, fick jag vara hemma ett år. Sedan for jag tillbaka till Eugeniahemmet för att lära mig ett yrke. Yrkesvalet på Eugeniahemmet var begränsat till skräddare, skomakare eller borstbindare. Jag började med skrädderi, men jag var mer lagd åt det teoretiska hållet, berättar Nilsåke. Jag sydde ett par byxor. När jag var färdig och skulle pressa veck på byxorna, glömde jag pressjärnet och förstörde byxorna.
Utbildningen avbröts i oktober 1931. Då fick jag difteri och togs in på Sundbybergs epidemisjukhus. Där jag blev långliggare. Jag fick ingen behandling, inga tabletter eller något annat, bara vänta. I mars 1933, efter prov på marsvin, visade det sig att jag inte var smittospridare. Då fick jag äntligen åka hem till östansjö.
Difteri är en akut, smittosam sjukdom, vars baciller ger infekterade beläggningar ofta i svalg och näsa. Sjukdomen började ofta med heshet och skrällande hosta och med allt större svårigheter att andas. Under tidigare århundraden var difteri en av de mest fruktade farsoterna, i de värsta epidemierna dog upp till hälften av de drabbade.
Saknade hemkänsla
När jag kom från epidemisjukhuset var jag folkskygg och tyckte att alla glodde på mig. När det kom gäster gick jag och gömde mig i ett annat rum. På institutionerna led jag och de andra barnen brist på kärlek. Jag saknade hemkänsla. Efter hemkomsten dröjde det många år innan jag tilltalade mina föräldrar med du. På Eugeniahemmet och epidemisjukhuset hade jag aldrig tilltalat några vuxna med du. Du-reformen var viktig, konstaterar Nilsåke. När jag var ung var jag alltid rädd för flickor. Med min handikappade kropp har jag ofta känt mig lite underlägsen. På Eugeniahemmet levde jag bland pojkar. Senare var jag osäker om jag skulle kunna försörja mig. Jag var rädd för att binda mig. En gång var jag nära att förlova mig med Anja från åhus. Mamma Hilda varnade mig och sa, ”hon kommer att prata omkull dig”.
Min utbildning
När jag fyllde 15 fick jag en liten pension. Viby kommun var skyldig att hjälpa mig med en yrkesutbildning. Men den ledande kommunalmannen ville inte bekosta någon utbildning. Min far, Murar-Emil, betalade kontorsutbildningen som jag läste på Hermods. Det var en korrespondensutbildning, där eleverna läste böcker och brev och skickade skrivningarna till Hermods i Malmö.
Kriget en vändpunkt
Det andra världskriget var en fasansfull historia. Men för handikappade och kvinnor
innebar det också att de blev efterfrågade på arbetsmarknaden, när männen blev inkallade.
Landstinget gav mig arbete som ortsombud för arbetsförmedlingen i östansjö, det var 1940. Dessförinnan jobbade jag med lite av varje inom föreningsrörelsen. Inom NTO, idrottsföreningen och SSU fick jag lära mig hur man sköter en förening. Det var i föreningarna jag fick lära mig hålla tal, skriva protokoll och sköta bokföring och kassa. Ungdomarna i östansjöställde verkligen upp för mig. De skjutsade mig på cykel långa vägar t. ex till Lundby äng.
Kommunala uppdrag i Viby kommun
Med uppdraget att vara pensionsnämndens ordförande fick jag ett arvode på 1000 kr om året. Jag skrev till pensionsstyrelsen och anmälde inkomsten och då blev jag av med den pension som gick till föräldrarna som ersättning för hyra och mat.
Som ordförande i pensionsnämnden måste jag kunna uppsöka de personer som sökte pension.
I ängelholm fanns en bilskola med en handmanövrerad bil. Dit for jag 1953 och övade, jag körde upp i Hälsingborg.
Och andra arbeten
När sjukkassan förstatligades 1 januari 1955 blev jag av med mitt jobb. Jag sökte tjänsten, men fick den inte. Då förstod jag att jag måste flytta. Jag vände mig till arbetsförmedlingen i örebro, som hänvisade mig till landstinget. Jag fick en kontorsanställning vid landstingets träningsverkstad. Den var dåligt betald, 600 kronor i månaden kunde jag inte livnära mig på i längden. Jag sökte och blev antagen som aspirant vid arbetsförmedlingen. Sedan fick jag tjänst med att anvisa arbetssökande och därefter på statistikavdelningen, berättar Nilsåke.
år 1969 drabbades jag av ett nytt virus, ”asiaten”, en sjukdom som jag aldrig blev riktigt frisk efter. Jag sökte och fick pension.
Hjälpmedel
Kryckorna var mitt enda hjälpmedel till 1968 då jag började använda rullstol.
Jag hade använt kryckor mycket flitigt och kroppen blev sliten. Troligen överansträngde jag mig med att gå. En läkare påstod att jag borde börjat med rullstol långt tidigare. Trodde du på läkaren? Nej, svarade Nilsåke.
Elektriker Oskar Nilsson hjälpte mig att köpa en APK, en elektrisk flakbil. På 1940-talet hade jag en trehjulig motorcykel, 120-kubikare, den köpte jag från Dalarna. Den trehjuliga motorcykeln år 1975 bröt jag ett ben och blev inlagd på lasarettet, då fick jag hjälp med elektriska rullstolar av RSö. Numera har jag el-rullstolar både för inne– och utebruk. Jag anser, att jag har fått all den hjälp man kan begära från landstinget.
Kommunen då, undrade jag. Hallsbergs kommun har varit väldigt hjälpsamma med sjuksäng, taklyft för att komma i och ur sängen och hemhjälp till av- och påklädning.
Så kom Gulli
Gulli träffade jag första gången i landstingets träningsverkstad. Gulli var så vacker, det sa
bara klick, som för kungen. Den 2 februari 1957 gifte vi oss i örebro rådhus.
år 1970 byggde vi vårt hus på Vitsippsgatan.
I med och motgång har Gulli och Nilsåke stött varandra i många år. Och mamma Hilda fick rätt, Gulli blev en bra hustru.
Anders Källman