Laggartorpaligan

Under seminarietiden i Strängnäs under början av 20-talet skrev skrev Johannes Vallhagen denna uppsats. Johannes föddes 10/5 1896, som barn växte han upp i Vallby, gick iskolan i Berga.Som folkskollärare verkade han i Lerbäck till sin pensionering  år 1965. Uppgiftslämnare är Lars Vallhagen.

I mitt minne lever dunkelt föreställningarna om två händelser, som tilldrog sig den ena julen 1900 och den andra i maj 1901. Jag var då närmare fem år. Dessa anteckningar härrör sig därför mest från det jag hört  berättas av mina föräldrar.

I Laggartorp, ett litet samhälle mellan Hallsberg och Laxå, fanns vid denna tid gott om skomakare. Ur dem hade “laggartorpaligan“ avsöndrats. Mellan  ligan och bonddrängarna  i bygden omkring var alltid krigstillstånd. Tvistefröet var bondpigorna. Då skomakarna på lördagskvällarna, fulla och under skrål och oväsen, drog landsvägen fram, var det drängarna, som mobiliserade ett kraftigt mottagande av de ovälkomna gästerna. Den slutliga sammandrabbningen förorsakade mer än en gång knivhugg och hårda slag av snusdosan, så att en skomakare eller bonddräng låg där helt still och beskedlig en stund.

Det var emellertid ej endast drängarna, som såg snett på Laggartorps skomakare. Även deras herrar, bönderna, önskade dem dit pepparn växer. Även här spökade pigorna om det ej dock var de, som  direkt gav anledning till osämjan. Den direkta anledningen var det oljud och ofog, som “ligans“ medlemmar hade för sig  var de än uppträdde. När de kom på kvällen till den bondgård, där den eller de utvalda tjänade , förde de ett riktigt rövarliv utanför väggarna, och även sedan  de mer eller mindre godvilligt hade blivit insläppta i köket, där pigorna residerade, fortsatte detta. De husbondefolk, som älskade natten, blev ju utledsna på det där.

Om det var någon bonde, som stängde in sin piga och försökte hålla bråkstakarna från knutarna, fick han igen det på ett eller annat sätt.  Så till exempelhittade vår granne en söndagsmorgon sin tjurkalv i lagårdskällan. En annan bonde fann en av sina kalvar instängda i avträdet.

Till fars gård kom också dessa kanaljer. Far brukade köra dem ur köket och från knutarna. Av detta uppstod från deras sida en fiendskap mot honom, som sånär hade kostat honom livet.

Juldagen 1900 var far på aftonen till en missionsfest i det närbelägna missionshuset. Då kommer en av ovan nämnda individer in i köket till mor och ber att få vatten. Detta beviljas naturligtvis. Sedan börjar han vara närgången och oförskämd (jag minns tydligt hur han gick hotande nära mor och bullrade med sin brännvinsbas). Det han har att andraga är det gamla vanliga. Han och hans kamrater ha blivit utestängda från pigorna, och dessa har inte fått slippa ut till dem heller. Mor svarar att det minsta man kunde begära var väl att få ha ro och frid i sitt eget hus. Vad det senare anginge, hade pigorna aldrig blivit nekade att gå ut om de ville, blott de höllo sig från väggarna. Av mannens fortsatta tal framgick, att hans kamrater också var på krigsstigen  och skulle göra upp saken med far.

Under tiden hade mor fått in oss små i sängkammaren och så småningom dragit sig själv efter, och i ett nu fick hon igen dörren dit mitt för näsan på fridstöraren. Denne pockade nu på att dörren skulle öppnas igen. Men mor sade med tydlig hänsyftning på köksdörren utåt gården, att den var ju öppen. När han förstod att vidare diskussion var lönlös, avlevererade han en mustig ed  och gick. Dessförinnan slog han dock igen dörren efter sig med sådant eftertryck, att låset lossnade och hamnade mitt på köksgolvet.

Far kom hem slagen blodig i huvudet. Hur det gått till? Då han efter festens slut kom ut för att gå hem, omringades han  av en kull rusiga män, som hade beväpnat sig med stänger  och störar. Med dessa tillhyggen  gick de löst på far. Han hade till all lycka en duktig käpp, med vilken han kunde parera de värsta slagen. Han kom undan efter som nämnt ha erhållit en del slag och skråmor i huvudet.

Då förövarna av dådet nyktrat till, kom de till far och bad om att han ej skulle gå till tings med saken. Men då överfallet skett på allmän landsväg, måste han ju stämma dem, tyckte far. Alltså kom de inför rätta och blev dömda att betala femtio kronor till far. Detta gick dem hårt till sinnes, och de lovade hämnd. Hur denna gick av stapeln ska vi i det följande se.

Det hände en kväll i maj  våren efter. Vi barn sov redan, de äldre hade nyss lagt sig. På grund av restaurering i de andra rummen, låg vi i köket allesamman utom drängarna. Då kommer våra gamla bekanta  - skomakarna, fulla som svin. “Nu har den här kåken stått länge nog“ hörs de säga utanför fönsterna. På mindre än en minut har de krossat alla fönsterrutorna till köket. Stenar och glasbitar i bäddarna och på golvet  betecknar följden av bovstrecket. Far vill gå ut till odjuren, men mor ber honom låta bli. Drängarna, som förstår vad det är fråga om, kommer ner från sin kammare, och ha med sig sina enkom för skomakare konstruerade knölpåkar. Det är stora och starka karlar och de rensa snart gården från varje objuden gäst. Den ene av drängarna har dock under striden erhållit ett djup skråma på ena kindbenet. För övrigt har ingen, egendomligt nog, blivit skadad. Vi barn hade under hela kalabaliken sovit gott. Mitt egna minne av det hela är den mängd trasigt fönsterglas, som låg på täcket i bädden, då jag vaknade samt en stor sten, som låg på kokspiseln och hade slagit en stor buckla på plåtröret, som gick in i muren.

Bråkmakarna kom dagen därefter nyktra och ångerfulla. De lovade att godvilligt ersätta skadan och för framtiden vara hyggliga om det ej blev tingssak. Det fick bli så. Far tog hundra kronor för sin del, och den skadade drängen fick femtio.

Efter denna händelse  har vår gård ej varit hemsökt av något dylikt. De ledande elementen i ligan kom på ett aller annat sätt från trakten. Den allmänna hyfsningen har redan stigit avsevärt. Nu skulle ej något, som här beskrivits, kunna tänkas ifrågakomma. Till det goda resultat har nykterhetsverksamheten och annan ideell verksamhet bidragit.

Johannes Vallhagen